Livet i vassen


IN I VASSEN

Gryningen hänger sig kvar i ett mjukt duggregn. Ett böljande slättlandskap försvinner i disig horisont. Vass. Ett gråbrunt hav av bladvass.
Några hundra meter ut reser sig en trästör över den stilla ytan. På dess topp kurar siluetten av en stenfalk. Hon drar upp axlarna i vätan och väntar. Det är tyst som det bara kan vara en morgon i januari.
Vasshavet är Sveriges, ja ett av hela Nordeuropas största. Tåkern i Östergötland. Vassjön. Fågelsjön. Bredvid mig i fågeltornet riggar Lars Frölich, chef för länsstyrelsens naturguideverksamhet, med vana rörelser upp tubkikaren.
Som flera andra fågelsjöar i Sverige är Tåkern produkt av 1800-talets ofantliga sjösänkningsprojekt. Då var inte tal om att lägga igen någon odlingsmark, tvärtom. En växande befolkning behövde bröd, och insatser uppmuntrades som skapade ny jord att sätta plogen i. Tåkern ligger på gammal lerig havsbotten och sänktes 1844 med nära två meter. Runtom sjön blottlades en bård av ny jordbruksmark, tyvärr inte så bördig som man hade hoppats. Sjön blev grund, mycket grund med ett medeldjup på 0,7 meter. Starr, säv och vass fick fotfäste, kunde vandra långt ut och bilda en tät och grönskande träskmark, uppbruten här och var av laguner och slingrande kanaler. Ett fågelrike hade skapats.

En plötslig rörelse i skyn och Lars Frölich blir ivrig. Riktar in tuben och uppmanar mig att titta. En blå kärrhök har kommit inseglande på karaktäristiskt v-ställda vingar. Blåhökarna tillbringar vintern här vid Tåkern och övernattar i videbuskar som finns insprängda i vassarna.

Sida 1
Sida 2
Sida 3
Sida 4
Sida 5
Sida 6
Sida 7
Sida 8
Sida 9
Sida 10
Sida 11
Sida 12
 
 
© 2003 Susanne Liljenström, publicerad i Sveriges Natur nr 6/2001