Den betongbro, som i dag förenar Jäders och Barva socknar, är den tredje i raden över Örsundet mellan Lappen och Söderfjärden.
När vi träffades i hembygdsföreningens torpcirkel på torsdagskvällen den 22 mars hade Per Johansson med sig en serie kort, som han hade tagit, då nuvarande bron byggdes 1951- 52. Vi andra i gruppen Noomi, Kjell, Anne och undertecknad kunde sedan under kvällen ta del av Pers och Sunes minnen.
Den första bron var en flytbro och den anlades av Axel Altberg, Strands gård. (Omtalas i kyrkoherde Collmars, Jäders sockenkrönika, se nedan.) Innan dess roddes man över sundet av en sundkarl därav namnet Sundkarlstorpet, som han brukade.
När efterföljande träbro byggdes, vet vi inte med säkerhet. Men att kanske flytbron blev förstörd 1924, då Mälaren steg så högt, att vattnet gick upp över vägen vid Granlund och Larslunda.
Per och Sune har vuxit upp vid Sundkarlstorpet och Sune, som är född 1929, minns träbron från det, att han var liten. Bron renoverades och förstärktes på 1930- talet.
De längsgående plankorna hade börjat svacka. Man lade då in grova ekstockar på tvären under plankorna och förankrade stockarna med rundjärn i de längsgående balkarna, som bar upp bron och som vilade på de grova pålarna mitt i sundet. Georg Jonsson vid Idö ledde arbetet.
Träbron underhölls. Men trafiken ökade och blev tyngre och på hösten 1951 påbörjades den nuvarande betongbron, som Sune vill minnas kostade 46000 kr att uppföra.
Betongbron byggdes parallellt med träbron, två till tre meter väster om denna. Själva bron är ett hantverk och arbetet är huvudsakligen utfört av Per och Sune Johansson samt Folke Wasberg. Timlönen var 3.50 kr. Det var mycket, säger Per. Som lantarbetare hade jag 1.40 kr.
Pojkarna byggde gjutformarna, med valven fick de hjälp av en snickare. De bockade armeringsjärnen för hand och enligt Per är betongen mycket väl armerad. De blandade betongen på plats i en betongblandare. De körde fram den med skottkärra och fyllde formarna.
Stickprov togs på betongen av en kontrollant från vägverket. Arbetsledaren hette Ingvar Karlsson och var från Stockholm. Bottenplattan göts på vintern och valvet slutligen på skärtorsdagen 1952. Efter påsk rev pojkarna formarna och den gamla träbron. Därefter kom Ing-1 med sex, sju lastbilar, en lastare och ett par bandtraktorer för att anlägga grusbankarna. Grus togs i Larslundagropen och en viss schaktning skedde på barvasidan.
Då arbetet var utfört bjöds militären på kaffe vid Idö. När de sedan skulle återvända till Stockholm, hade banken på barvasidan skjutit ut i Söderfjärden. De tog natten till hjälp och på morgonen låg en ny grusbank på plats och det gör den fortfarande.
Några invigningsband klipptes inte. Ingen fest hölls. Glädjen över att standarden på broförbindelsen höjts fick vara nog. Sune och Per reste till Runtuna för att bygga en bro över Kappstaån vid Lindö slott och Per fortsatte sedan i flera år som bro- och vägbyggare.
Slutligen: Den uppmärksamma kan, som Noomi notera, att det vid påsken år 2002 var 50 år sedan bron stod färdig.
/Eivor Nilsson
I Magnus Collmars ”Jäders sockenkrönika” utgiven 1951, som anges i texten ovan, kan man läsa följande:
I Sundsbacken vid Barva Ör stod för 50 år sedan tre kors i triangel. En sten strax intill kallades Länsmanssten och vattnet nedanför Länsmansvarpet. 1803 års dödbok förmäler också om kronobefallningensmannen Jonas Thunberg på Strands gård, som strax före jul begick självmord.
Om vi få tänka oss, att de tre korsen syfta hän på trenne personer, kan det andra mycket väl gälla drängen Karl Erik Ersson från Övre Bränne 1, som 1834 ”drunknade vid Barva Örsundet, då han lögade sig”. Med viss tvekan hänföra vi det tredje korset till 1663, då en ”korgmakare och landslöpare Johan Larsson Fjällman benämnd”, som var en vild och oregerlig sälle, här vräkte sig i vattnet under rop till djävulen, att om han gapade skulle få mat. Det blev hans sista ord här i livet, ty han drunknade. Häradsrätten fann honom för hans hädande skull icke äga rätt till vigd jord utan dömde, att hans lik skulle ” till skogs föras och i båle brännas”.
Av alla, som ljutit våldsam död i Jäder, torde ingen i så hög grad som denne man ha förtjänat att efter sin bortgång gälla för spöke. Ingen i socknen torde på 1600-talet förvåna sig över, att hans försök att simma över Barva Ör misslyckades, ty det var ”ett elakt sund”, där Näcken sades bo och ofta bryta nacken av kreaturen.
Behöver det tilläggas, att då ännu icke fanns någon bro över vattnet? Sådan ombesörjdes först omkring 1865 av dåvarande possessionaten på Strands gård A. A. Altberg. Förut var där en färjplats, varom namnet Sundkarlstorp och Sundkarlsbacken än i dag bära vältaligt vittnesbörd. 1663 talas om Färjekarlstorpet.
När krönikan skrives är det bestämt, att en ny bro ska byggas, och busstrafiken Eskilstuna – Brännevad fortsätta här upp till Barva handelsbod.
/Anne
Fotnot: possessionaten = godsägaren