Rördrommen – en passande symbol
Denna sällsynta fågel, som liknar en korsning mellan häger och uggla, är en passande symbol för Sörfjärden eftersom den här har ett av sina europeiska kärnområden. Dess vetenskapliga namn är Botauris stellaris. Fågeln kan höras på fem kilometers håll. Det gäller även vid fältstationen, trots bakgrundsmuller från E20.
Rördrommen har här utforskats sedan 1945 av Lars Broberg, vars ringmärkta fåglar har upphittats i Storbritannien, Frankrike och Spanien.
Beskrivning
Kortfattat kan rördrommen beskrivas som ”en storfotad vassdoldis med en märklig supertuta”.
Karaktäristiskt för arten är just hanens vittljudande bastuta, hörbar ibland mer än 5 kilometer. Arten är svårsedd genom sin strimmiga gul-brun-svarta vassliknande kamodräkt.
Könen är lika men hanen är större och tyngre än honan. Adulta hanar väger under våren 1,5-2 kg, honor omkring 1 kg. Könen kan skiljas åt på vinglängderna, som inte överlappar.
Bland Europas fåglar har rördrommen det största fotspannet, hanens mäter hela 18-21 centimeter, klorna inräknade.
Anatomiskt skiljer sig rördrommar av släktet Botaurus från hägrar (Ardea) bland annat genom att innertån är längre än yttertån, en nyttig detalj vid bestämning av färska spårstämplar i vårvintersnö.
Utbredning och status
Rördrommen har en spridd förekomst i Europa och Nordafrika men är vanligare i östra Europa och vidare i ett stråk österut genom hela Asien. Utanför Ryssland finns goda populationer i Ukraina, Vitryssland, Polen och Rumänien. Arten minskar på många håll i västra, centrala och södra Europa men ökar för närvarande bland annat i Danmark, Sverige och Finland.
Vid den senaste riksinventeringen i Sverige år 2000 uppgick antalet tutande hanar till omkring 650. Detta var mer än dubbelt så många som vid den föregående inventeringen 1979 och mer än tre gånger så många som vid den första inventeringen 1969.
Det ser alltså kring millenniumskiftet bra ut för denna art i Sverige som nu är vanligare i våra vassjöar än någon gång tidigare under de sista hundra åren.
Huvuddelen av rördrommarna återfanns, liksom under de tidigare två inventeringarna, i det mellansvenska slättsjöområdet kring Vänern, i Östergötland, Närke och Mälarlandskapen.
Sörmland blev det rördromtätaste landskapet med 149 rapporterade hanar i 56 sjöar/vattendrag, därnäst Uppland (87 hanar), Värmland (78), Östergötland (75) och Västergötland (64).
En förskjutning av utbredningen allt längre norrut tycks pågå, allt fler rördrommar påträffas nu i södra Dalarna och Gästrikland. Till och med uppe i Västerbotten (Älgträsket i Lövånger) och i Norrbotten (Persöfjärden på 65.47 N) kunde man år 2000 rapportera var sin tutande rördrom. Även i södra Sverige har rördrommen ökat påtagligt och är numera väl etablerad på många håll både i Skåne och Småland. En liten population finns sedan länge också på Gotland.
Bland de bästa rördromsjöarna år 2000 fanns sju sjöar med minst 10 tutande rördromhanar, dessa var Vänern (92 hanar), Mälaren (90), Tåkern (43), Hjälmaren (27), Långhalsen i Sörmland (17), Hornborgasjön (11) och Tämnaren i Uppland (10). Mälaren, som tidigare toppat listan, tycks ha blivit bristfälligt undersökt och hyste säkerligen över 100 hanar, kanske 120.
I Sörfjärden, där rördrommen varit årsviss och totalinventerad sedan 1945, har goda år hörts omkring 20 hanar under maj månad. Sedan länge är arten en karaktärsart för fjärden, som också är en av de bästa lokalerna för rördrom i Sverige. Ett extremt bra år var 1978 med 28 tutande. Under de första åren efter sekelskiftet fanns, enbart på denna mälarlokal, 18 hanar år 2000, 21 hanar 2001 och 20 hanar 2002.
Arten är gammal svensk häckfågel men var sällsynt eller saknades helt under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Började återinvandra till Sverige under 1920- och 1930-talen.
Årsviss sedan 1943 då den plötsligt uppträdde mera talrikt och på ett decennium återbesatte tidigare bebodda områden i södra och mellersta Sverige. Uppvisar kraftiga populationssvängningar då arten är känslig för isvintrar inom övervintringsområdet i Västeuropa (Danmark-Spanien). 30-50% av populationen kan slås ut under en enda svår vinter men återhämtning sker snabbt så snart mildvintrarna återkommer, vilket tyder på god reproduktion. Senaste svackan inträffade 1996 efter den långa och kalla vintern 1995/96.
Ekologi
Bebor kulturslättsjöar med stora och täta bladvassbestånd och med god tillgång på fisk, grodor och vatteninsekter. Brun kärrhök är ofta nära granne. Lever undangömt i vassarna men fiskar gärna i glesare vegetation intill kanaler eller i vassens ytterområden. Hanens revirläte kan höras under omkring tre månader, från islossningen till midsommar. Tidiga tutare, som sannolikt är övervintrare, kan i södra Sverige börja höras redan i februari.
Reviret omfattar vanligen 20-40 hektar innehållande minst 2-10 hektar vass samt starrängar, kanaler och klarvattenytor. Endast i undantagsfall brukar det finnas mer än en hane per kilometer vassbevuxen strand. Lever polygynt (en hane, flera honor) varför ibland flera honor har bo nära varandra inom samma hanrevir. Hanen deltar inte i ruvning eller matning av ungar men tillkännager dygnet runt (mest i skymning och gryning) sin närvaro med sin vittljudande bastuta och hävdar med auktoritet sitt vassrevir mot varje inkräktande hane.
Äggläggningen påbörjas i slutet av april (Mälardalen). Kullen består av 4-6 ägg, som kläcks i turordning efter 26 dygn. De olikstora ungarna matas med fisk och är flygfärdiga efter åtta veckor. Redan efter 14 dagar kan ungarna vid störning kliva av boplattformen och gömma sig i omgivande vass. Återsamlas och matas vid boet när honan anländer från sina ofta långa fiskeutflykter. Ungfågelströvtåg i augusti. Flyttar i september-november nattetid till Västeuropa, åter i mars-april. Enstaka fåglar övervintrar regelbundet även i Skåne och under milda vintrar ibland ända uppe i Mälardalen.
Hot
Naturliga fiender (duvhök, pilgrimsfalk, berguv, kråka, korp, räv, grävling, mård och mink) torde endast medföra marginella förluster. En varning dock för minken som är etablerad på de flesta rördromlokalerna och som kan angripa och döda rördromungar. Den bruna kärrhöken kan också visa intresse för små ungar på boet men avvisas normalt av rördromhonan, som i stället i kärrhökarna har tillgång till en skicklig kråkpolis.
Omfattande beståndsväxlingar kan även framledes förväntas genom väderleksbetingade variationer i vinterdödligheten. Det allvarligaste hotet på sikt är en minskning av bladvassarealerna. Torrläggning och uppodling har successivt förstört åtskilliga lämpliga rördromvassar både i Sverige och i övriga Europa.
Tidigare har rördrommen jagats i samband med flyttningen. Av de återfynd som under 1950-, 1960- och 1970-talet rapporterades av i Sverige ringmärkta rördrommar (de flesta ringmärkta i Sörfjärden !) utgjordes nästan hälften av fåglar skjutna på kontinenten. Sedan rördrommen fridlysts i många länder (i Frankrike sedan 1975) har dock inga svenska rördrommar under de sista 20 åren rapporterats som skjutna i Västeuropa. Förhoppningsvis är det verkligen så att färre fåglar nu blir skjutna men det finns säkerligen ett mörkertal. I Sverige är rördrommen fridlyst och tillhör kategorin ”Statens vilt”.
Åtgärder
Arten är väl representerad på lämpliga lokaler och dess förekomst i Sverige är för närvarande inte hotad. Antalet storvassar, som ger skyddade häckplatser och goda näringsbetingelser, är dock så begränsat att negativa biotopförändringar bör uppmärksammas och hindras. Vid eventuell vasstäkt måste beaktas att tillräckligt stora arealer gammelvass lämnas orörda.
Restaureringar av grunda och illa medfarna våtmarker kan vara positiva för rördrommen genom höjning av medelvattenståndet, skapande av större fria vattenytor och upptagande av fiskelaguner i vassarna som gör dessa mindre kompakta. Ett bra sådant exempel är den restaurering av Hornborgasjön som beslöts av riksdagen 1977 och som nu förverkligats. Rördrommarna har därmed återvänt till sjön och under år 2000 hördes där 11 tutande hanar. Men nya problem har uppstått de senaste åren genom de talrika gässens hårda betning av den uppstickande grönvassen och därmed kraftigt minskad vassareal. Liknande fenomen har uppmärksammats även i Sörfjärden.
I ArtDatabankens ”rödlista 2000” över hotade arter anges rördrommen som sårbar. Arten är också en av de svenska fågelarter som prioriterats inom ramen för EU:s arbete med att tillämpa fågeldirektivet. Naturvårdsverket har bl a tilldelat medel till Fältstationen för åtgärder som syftar till att gynna rördrombeståndet i Sörfjärden.