Livet i vassen

© 2003 Susanne Liljenström, publicerad i Sveriges Natur nr 6/2001

In i vassen

Gryningen hänger sig kvar i ett mjukt duggregn. Ett böljande slättlandskap försvinner i disig horisont. Vass. Ett gråbrunt hav av bladvass. Några hundra meter ut reser sig en trästör över den stilla ytan. På dess topp kurar siluetten av en stenfalk. Hon drar upp axlarna i vätan och väntar.

Det är tyst som det bara kan vara en morgon i januari. Vasshavet är Sveriges, ja ett av hela Nordeuropas största. Tåkern i Östergötland. Vassjön. Fågelsjön. Bredvid mig i fågeltornet riggar Lars Frölich, chef för länsstyrelsens naturguideverksamhet, med vana rörelser upp tubkikaren.

Som flera andra fågelsjöar i Sverige är Tåkern produkt av 1800-talets ofantliga sjösänkningsprojekt. Då var inte tal om att lägga igen någon odlingsmark, tvärtom. En växande befolkning behövde bröd, och insatser uppmuntrades som skapade ny jord att sätta plogen i. Tåkern ligger på gammal lerig havsbotten och sänktes 1844 med nära två meter. Runtom sjön blottlades en bård av ny jordbruksmark, tyvärr inte så bördig som man hade hoppats. Sjön blev grund, mycket grund med ett medeldjup på 0,7 meter. Starr, säv och vass fick fotfäste, kunde vandra långt ut och bilda en tät och grönskande träskmark, uppbruten här och var av laguner och slingrande kanaler. Ett fågelrike hade skapats.

En plötslig rörelse i skyn och Lars Frölich blir ivrig. Riktar in tuben och uppmanar mig att titta. En blå kärrhök har kommit inseglande på karaktäristiskt v-ställda vingar. Blåhökarna tillbringar vintern här vid Tåkern och övernattar i videbuskar som finns insprängda i vassarna.

På morgonen sveper de över vasshavet på jakt efter frukost.

– Är den inte vacker, säger Lars lyriskt. Speciellt de äldre individerna blir som drömska i ett visst ljus…

Kärrhöken blir plötsligt attackerad av en uppflygande mörk siluett – en kråka? Ett litet tumult uppstår och efter några luftkonster retirerar höken ur synfältet. Stenfalken ruvar på sin stör.

Ett jättstort skafferi. En gigantisk kläckningsanläggning. En dydoftande nordisk djungel. En vass kan vara så mycket.

Bladvass, Phragmites australis, är Sveriges största gräs och kan bli mer än tre meter högt. Vassplantorna tillväxer under vattnet via en jordstam som varje år skjuter upp nya skott över vattenytan. Under gynnsamma förhållanden kan en bladvassplanta utöka sin radie med närmare en meter per år. Ett nog så rejält vassparti kan ibland bestå av en enda indvid.

I vår tid har vass kommit att betraktas som närmast ett ogräs som breder ut sig och tar hela sjöar och vattendrag i besittning. Men vi behöver inte gå mer än hundra år tillbaka i tiden så var bilden en annan. Då var vassen en värdefull naturresurs som tuktades hårt av människor som levde vid vatten.

På sommaren skördades de gröna årsskotten som torkades och blev näringsrikt foder till kor och hästar. När sjön låg med bärig is gick man ut och skar vintervass till taktäckning, till att isolera husväggar och fästa husfasadernas puts på, så kallad rörning. Man släppte sina djur på strändängarna och deras bete och tramp hindrade vassen från att klättra upp på land.

En bit in på 1900-talet dog vasslåttern successivt ut. Men under andra världskriget kom ett sista stort uppsving. Det tidiga fyrtiotalets vintrar var rekordkalla och Sverige drabbades av missväxt med åtföljande foderbrist

I boken ”Leva vid Tåkern” minns Thore Rosén på Väversunda gård hur försvarsmakten tog Tåkerns vassar i besittning sommaren 1941:

En bataljon beväringar och befäl från Skåne transporterades till Östergötland och fick order att stiga av i Mjölby. De kom till Tåkern den 28 juni 1941 och stannade till den 23 september. Ingen kan i dag förestålla sig hur mycket vass som skars i Tåkern under dessa månader. Den totala skörden under ”stormangreppet” uppgick till omkring 1900 ton! Den avskurna vassen fick ligga och torka en vecka. Därefter ställdes tre tjog vass i varje stuka. Att se alla vasstukorna var som att se en hel stad av tält. Först i november, när det var fruset, gick det att hämta vassen. Från november 1941 till april 1942 transporterades vassen iväg med lastbilar och per järnväg. Tåkernvassen fraktades till hela Östergötland, till Norrland och Skåne. Vassen från Tåkern blev ett oerhört viktigt fodertillskott överallt.

Sextio år senare är det berättarens son Ulf som är husbonde på Väversunda gård. För några dagar sedan avslutade han vinterns skörd av vass i Väversundaviken.
Ulf Rosén har länsstyrelsens tillstånd att avverka upp till 50 hektar om året i Tåkern. Avsättningen är inget problem, efterfrågan är större än tillgången hos takläggare i Skåne och Danmark.

Nu ligger skörden uppstaplad i en hög täckt med svart plast som skydd mot regn och blåst. Nästa steg är att sortera den i rensningsmaskinen. Ulf lossar på plasten och drar fram en vassbunt.

– Det är bara ettårsvassen som duger, förklarar han och rystar bunten så att avbrutna strån och vippor rasar ner på marken. Äldre strån håller inte måttet.

När han slutat är bunten bara hälften så tjock och består av enbart de längsta och smidigaste vassrören. Det är ettårsskotten. Stråna i en vassrugge kan bestå av upp till fyra olika generationer skott. Äldre strån är kortare och ofta avbrutna eftersom de är mjukare, mer porösa och därför skörare. Årsskotten är långa, har frövippor och en lite gulgrönare färgton, visar Ulf.

Vi vandrar över Väversunda gårds ägor ner mot sjön och skördeområdet. Vi halkar fram på en grävd kanal, täckt av gråvit och blank is. Klättrar upp på strandbanken, rundar en vassrugge och står plötsligt på ett hygge. En stubbåker med is istället för lera i botten.

Efter att ha sålt vass på rot till en dansk avverkare under några år, köpte Ulf Rosén egen skördare i mitten av 1980-talet. Nu står den uppställd i gårdens maskinhall, en rödblå skördetröska med enorma ballongdäck 125 cm breda och ungefär lika höga.

– Maskinen flyter tack vare däcken, förklarar Ulf. Men Tåkern är för grund, man kör med hjulen direkt på rotmattan vilket är ett effektivt sätt att ta kål på vassen.
Därför kan Tåkernvassen bara skördas när isen är tillräckligt tjock för att bära den tunga skördaren. Minst tio centimeter kärnis behövs. De sista åren har det varit lite otur med avverkningen, vintrarna har varit milda med dåliga isar och begränsade slåttermöjligheter. I år kom det blötsnö strax innan skördetid och knäckte vassen på trettio, fyrtio centimeters höjd.

– Men jag tycker det är rolig grej att hålla på med, säger Ulf Rosén. En slags kulturgärning. Och så sköter naturen det mesta själv, man behöver varken så eller konstgödsla.

– I samband med att Tåkern blev reservat gjordes en del studier av hur skörden påverkade vassarna, fortsätter han. Och vad jag förstår visade sig skörden ha mest positiva effekter vad gäller syretillförsel och annat. Jag tror det är nyttigt för sjön, jag!

Tåkern blev naturreservat 1975. Det var vid samma tid som oljekrisen ruskade om oss och intresset för biobränslen flammade upp. Blickarna vändes bland annat mot landets vassar. I första hand var man intresserad av att skörda och använda befintliga vassbestånd, även om det fanns planer på att odla energivass i stor skala.

Biobränsledebatten initierade flera forskningsprojekt om vassarnas biologi och vilka effekter avverkning i större skala skulle få. En av de forskare som drog på sig vadarstövlarna och banade sig in i vassen heter Börje Ekstam. När han dök upp igen hamnade han så småningom vid högskolan i Kalmar. Från flera tillförlitliga källor har jag förstått att detta är ”Doktor Vass”. Det tar bara några få minuter att inse att detta inte är någon överdrift. Via telefon berättar Börje med smittande entusiasm om livet i vassen:

– Ja, det är ju en udda miljö som nästan ingen jäkel ger sig ut i, he he. Men det går faktiskt bra att vandra omkring i vassar, så länge de är produktiva. Jordstammarna bildar som ett bärigt golv en halvmeter under vattenytan. Men det är klart, trampar man igenom rotfilten och hamnar i gyttjelagret därunder, då är det förstås inte så lustigt!

Den forskning som Börje och hans kolleger bedrev handlade bland annat om att beskriva det myller av småkryp som finns bland vasstjälkarna under vattenytan. Främst tofsmygg- och dagsländelarver, men även dykarskalbaggar och fjädermyggor ”i ruskiga mängder”. När de kläcks blir de lättfångad mat till vassens fåglar och deras ungar. Kanske är det till och med så att fåglarna anpassar sin äggkläckning till insekternas.

– När fjädermyggorna stiger uppåt är det så att himlen förmörkas, det rör sig om astronomiska antal.

Men det finns inga stickmyggor – en nästan idealisk forskningsmiljö alltså.

– Enda nackdelen är att man kan gå vilse mulna dagar när man inte har solen som riktmärke, tillägger han. Man blir lätt gående i cirklar…

Börje Ekstam ger Ulf Rosén rätt i hans uppfattning om att vasskörd har en hel del positiva effekter:

– Ja, skörden vitaliserar faktiskt vassarna. Den öppnar upp och släpper ner solljus och vindarna kommer åt så att syre blandas ner i vattnet.

Vi lever i vassen tid. Förmodligen har det aldrig funnits så mycket vass i Sverige som nu. Det finns uppgifter på att arealen har flerdubblats de senaste hundrafemtio åren. Bakom utvecklingen ligger 1800-talets stora sjösänkningar, att den storskaliga hävden av vass har upphört och att det inte längre lönar sig att ha betesdjur på stränderna.

Några torra somrar i början av 1930-talet bidrog ytterligare till vassens framryckning. Vassfrön gror nämligen normalt inte under vatten. Men soliga somrar när sjöar och vattendrag torkar ut blottläggs stränder och gyttjebottnar, och där kan de kan få fäste och gro, och nya plantor slå upp. Man vet inte säkert hur gammal en vassplanta kan bli, men sannolikt är en stor del av Sveriges vassar födda i början av 1930-talet.
Stora ansträngningar har gjorts och görs i Sverige för att hindra sjöar och vattendrag från att växa igen med vass. Men så förhåller det sig inte överallt.

Börje Ekstam berättar hur han blev mer eller mindre utskrattad på en ”rädda-vassen”-konferens i Camebridge för några år sedan. Forskarna trodde inte sina öron när Börje förklarade att finansieringen av hans forskning motiverades av viljan att hindra vassarnas utbredning.

– I England till exempel, där är stora vassbestånd en sällsynt miljö, förklarar han. Det finns kanske bara en eller två rördrommar i hela riket! Överhuvud taget är det väldigt ont om vassbundna fågelarter.

Vassarnas utsatta situation i England, Holland, Tyskland och andra mellaneuropeiska länder har delvis sin historiska förklaring, där torrläggningar och annan mänsklig omvandling av landskapet har haft stor betydelse. Betande grågäss bidrar ytterligare till att hålla vassen kort, och eftersom stammarna ökat under senare år har det – åtminstone lokalt – lett till alltför hårt bete av späda årsskott.

Ytterligare en förklaring är övergödningen av sjöar och vattendrag. I måttliga mängder kan den ökade näringstillförseln vara gynnsam för vassen, men i kraftigt påverkade vatten förändras sjöarnas bottenkemi så att svavelväte och andra skadliga ämnen bildas.

– Det här kan man se i Sverige också, påpekar Börje Ekstam. Övergödningen i våra vatten inte alls är av samma magnitud som exempelvis i Tyskland, men i nästan alla större vassjöar finns områden med ”kvävda”, utglesade vasspartier.

Regnet har upphört. Vi följer en spångad led som för besökaren rakt ut i Tåkerns vasshav. Vår och sommar ger det en sällsynt möjlighet att komma vassarnas intensiva liv nära, torrskodd och utan risk att gå vilse. Då är vassen en dydoftande och fuktig vildmark som sjuder av liv; en svirrande, gnäggade och surrande nordisk djungel med fåglar och insekter i hundratusental.

Januari låter vassen själv ha huvudrollen. Lätt tilltufsade sticker stråna upp ur den gråvita stöpisen längs spången. Gummisulornas tramp är det enda som hörs, och det lätta knirket när träet fjädrar under vandrarens tyngd.

Vi går i en korridor med gråbruna väggar, fröställningarna flaggar högt över våra huvuden. Sikten är kanske 50 meter och det är ovanligt långt, påpekar Lars Frölich.

– Det kom en rejält blötsnö för några veckor sedan och slog ner stora vasspartier. I vanliga fall ser man högst några decimeter åt sidorna!

En blåmes lättar någonstans ifrån och landar på ett vassrör. Koncentrerat börjar hon hacka på strået – ”nå´n hemma?” Blåmesen är vasskogens hackspett. Med sin starka och vassa näbb punkterar hon vassrören på jakt efter övervintrande puppor och larver. Det är de gamla stråna som ger mest lön för mödan. Årsskotten innehåller färre byten eftersom insekterna har svårt att ta sig in i de yngre och segare vasstråna. En parallell till skogen där gamla lövträd gömmer de största insektsförråden.

Men nu är det vintervassens fågel Nummer Ett vi vill träffa. Med spetsade öron vandrar vi försiktigt vidare. Och plötsligt hörs några avlägsna ”tjing tjirriring tjing tjirring tjing tjing”. Lars stannar till och nickar – skäggmesar!

Det är svårt att lokalisera varifrån ljudet kommer. Vi stirrar ihärdigt men ser inga fåglar.

– Så här är det ofta, viskar Lars. Man hör dem några sekunder men får aldrig ögonkontakt eftersom de håller sig nära marken. Man ser dem bara som en rörelse som går genom vassen när de hoppar bort.

Det är åter tyst.

Vid sidan av blåmesen är skäggmesen vintervassens talrikaste invånare. Arten är en sentida invandrare i Sverige, det var 1971 här vid Tåkern som de första fåglarna observerades. Därefter har skäggmesen spridit sig till andra vassjöar runt om i landet men Tåkern anses fortfarande vara det starkaste fästet.

– Det är kanske den mest vassanpassade fågel vi har, berättar Lars. Hela sitt liv lever den i vassen.

Så försvinner de bort bland vassrörens skrymslor och vrår, deras röster hörs allt svagare. Till slut är det alldeles stilla och tyst igen. Uppfyllda av seneftermiddagens möte vänder vi hemåt. Skymningen faller snabbt när vi följer spången mot land.
Landskapet andas åter ödslighet. Likväl döljer sig småfåglar i tusental därute; blåmesar, en och annan sävsparv, övervintrande gärdsmygar och skäggmesar. Inneslutna i en skyddande famn av vass.

Vi lever i vassens tid. Javisst, men tiden är utmätt. Utan hjälpinsats från mänskligt håll kommer Tåkern och andra vassjöar att sakta men säkert växa igen. Om några hundra år har vassarna trängts undan och gräs, vide och al tagit över. Men ännu är det vassens tid. Och skäggmesarnas. Någonstans därute sitter de nu, kanske som Erik Rosenberg skriver i sin bok Fåglar i Sverige ”…tätt ihop på ett vågrätt vassrör, hanen med sin ena vinge ömt omslutande sin hona”.

Vass och fåglar

Vassen är ett fågelrike. Här finns skydd, bomaterial och ett överflöd av mat att föda upp ungar på. Sikten är skymd för hungriga rovfåglar, terrängen svårframkomlig för rävar, grävlingar och andra fyrbenta boplundrare, minken undantagen. Klimatet är gynnsamt med lä för vindar, slagregn och skugga från solens skarpaste strålar. 

Särskilt rikt är fågellivet där vasshavet är uppbrutet av laguner och kanaler. Här finns en större variation i livsmiljöer och födotillgång jämfört med sammanhängande vassområden. I öppna vattenspeglar finns det fisk, i vattnet runt vasstråna myllrar det av smådjur som musslor, snäckor, mygglarver, sländlarver och dykarskalbaggar. På vasstrån, blad och vippor kryper stora mängder hoppstjärtar, myggor, flugor, steklar, skinnbaggar, spindlar. Också på vintern är vassen ett skafferi välfyllt av frön och övervintrande insekter.

Fem fågelarter är helt knutna till vassen genom att de både bygger sina bon och finner sin föda där. Det är skäggmesen, rörsångaren, trastsångare, rördromen och vattenrallen.

Vassjön – dömd att dö

Alla vassjöar är dömda att dö. Vassen bidrar själv till sin undergång. Jordstammens rotfilt och nedfallna blad, strån och vippor bygger upp ett växande lager av multnande växtdelar på sjöbottnen. Det handlar om några millimeter till någon centimeters bottenhöjning varje år. Om några hundra år är Tåkern förmodligen borta.

Så länge vassen står i vatten kan den framgångsrikt konkurrera med andra växter. Men när vattnet grundar upp och bottnen blir allt torrare tränger sig andra arter på. Starr, kaveldun, jättegröe, vide och så småningom al. Utan bete eller slåtter växer sjön obönhörligt igen. Skogens växter och djur tar över.

Vasskörd på gott och ont

Som framgår av artikeln bredvid är skörd av vass positivt i vissa bemärkelser. Man kan jämföra med skogen: Små hyggen släpper in ljus, låter buskar och lövträd slå upp och främjar djurlivet. Men avverkning i stor skala är en annan sak, både i skogen och i vassen.

Exempelvis brun kärrhök och rördrom kräver stora sammanhängande vassområden för att lyckas med häckningen. För många fåglar är dessutom gammal vass en värdefull tillgång; i skördade områden finns bara årsskott och strån av äldre generationer saknas. Vattenrallen behöver gammal vass eftersom den lägger sitt bo under ett skyddande tak av liggvass. Sådan vass kan bara bildas av gammal vass som knäckts eller böjts av slagregn och snö. Liggvass är dessutom ett viktigt byggnadsmaterial för många fåglar. Tidiga häckare som rörsångare och skäggmes behöver skydd av redan uppvuxen vass innan de nya årsskotten skjutit upp. Utan gammalvass försenas häckningen med flera veckor och deras möjlighet att hinna med flera kullar under säsongen minskar. Dessutom ger den ettåriga vassen ett sämre skydd jämfört med äldre vassar som består av flera generationer skott.

Vad gäller fåglarnas födotillgång i form av småkryp och insekter gynnas vattenlevande arter av vasskörd. Eftersom vattentemperaturen i skördade områden stiger snabbare på våren blir djur som övervintrat på botten tidigt aktiva och sätter igång att föröka sig. Den goda tillgången på vattendjur och den täta mattan av späda vasskott lockar vadare och gäss på flytt norrut att ta matpaus på ”hyggena”. När vassen växer upp igen koloniseras den snabbt av insekter, men för spindlar och andra kryp som inte kan flyga tar det betydligt längre tid.

Människan och vassen

En bra bit in på 1900-talet var bladvass på flera sätt en viktig resurs för människan. Man skördade vass till djurfoder, taktäckning och isolering av hus. Men med ökad tillgång till andra foder och byggnadsmaterial avtog intresset.

Under 1970-talets oljekris väcktes det på nytt. Kanske kunde vass användas som biobränsle? En mängd forskningsprojekt drogs igång för att undersöka saken, inte minst var man intresserad av vilka effekter en storskalig avverkning skulle få för det biologiska livet i vassarna. Men någon större succé blev det aldrig.

Att vass aldrig blev ett etablerat bränsle har främst sina praktiska förklaringar, enligt Bengt Bladh på Statens energimyndighet. Osäkra skördeförhållanden – det måste finnas is som bär skördaren, problem att lagra eldfängda bränslen och låga priser är några faktorer som gör det svårt att hitta intresserade leverantörer. I början av 1990-talet förekom en del diskussioner om vass men de dog ut, och nu finns ingen sådan verksamhet i Sverige vad energimyndigheten känner till.

Idag är det biologisk ingenjörskonst av annat slag som gäller. I samarbete med Linköpings universitet erbjuder högskolan i Kalmar kurser i att restaurera och nyskapa våtmarker. Här är bladvass en nyckelart. Företaget Veg Tech är hittills ensamt i Sverige om att bygga med växter: bland annat gröna tak, system för avloppsrening och erosionsskydd.

År 2001 planerar Veg Tech att odla upp 600 000 plantor bladvass. Plantorna ingår i färdiga vegetationsmattor som rullas ut i strandkanten av anlagda dammar, kanaler eller andra stränder som behöver stabiliseras för att undvika erosion. Vass planteras även i reningsdammar av olika slag. Men den stora användningen som företaget förutspår, är att ta hand om slam i de kommunala reningsverken. Slammet är idag en kostsam historia för kommunerna som får betala för deponeringen. Men genom att anlägga bladvassbäddar och pumpa slammet dit får man en snabb och effektiv nedbrytning tack vare att vassen leder ner stora mängder syre i slammet. Resultatet blir ett koncentrerat slam med högt innehåll av organiskt material, en kompost. Enda kruxet är att metoden kräver stora ytor. Därför är det i första hand reningsverk i mindre städer som kan bli aktuella. Några kommuner har redan anläggningar i gång, bland annat Hjo och Karlsborg.

Susanne Liljenström, frilansjournalist

Tipsa dina vänner!